Klockan över Rogershus, portal slog två. I betjäntflygelns sal sutto
Vickberg, Johnsson och Toni och spelade vira. Fru Enberg satt i
fönstersmygen och stickade strumpor åt Jacob, den slitvargen. Det passade
sig icke, att han gick barfota, gossen. Han hade fyllt nitton år, och
Blenda
Ja, hur gammal kunde Blenda vara? Icke över sexton och knappast under
femton. För fjorton år sedan -på midsommardagen - hade Blenda kommit till
Rogershus. Och då var hon väl vid pass halvtannat år. Baronen hade
visserligen påstått, att hon endast var ett halvt år, men det måste ha
berott på något egendomligt misstag.
Fru Enberg smålog en smula elakt, då hon tänkte på barons misstag. Jo, jo,
det går så, när man är lättsinnig. Man råkar ut för misstag. Hans nåd
brukade säga: Vem som är Jacobs far, det låter jag vara osagt, men modern,
det är fru Enberg
Åja, det är lätt att vara elak på andras bekostnad. Och hans nåd hade
naturligtvis sin fulla frihet att skämta. Men om någon komme och frågade
fru Enberg efter Blendas föräldrar, så skulle hon sannerligen icke kunna
giva några upplysningar varken om mor eller far.
Gud signe i alla fall ungarna. Hade Gud givit dem liv, och var det
Hans mening, att de skulle leva i denna världen, Blenda och Jacob - ja, så
var det väl inte lönt för andra att komma och göra sig lustiga över Hans
vilja. Med Lovisa Enberg kunde ju hans nåd få skämta så mycket han
behagade. Hon hade rent samvete, hon visste att hon endast älskat tvenne
män. Hur många kvinnor hade baronen älskat ? Och hade han älskat dem en i
sänder - eller kanske många på en gång? Nå, hans nåd hade ju sin fulla
frihet.
Men Lovisa Enberg hade älskat en i sänder. Komminister Enberg hade hon
älskat, som man älskar sin lagvigde make. Och trognare än vad hon varit
mot honom, kunde ingen människa vara. Han var också en sådan stark
personlighet, Enberg. Men sjuklig, mycket sjuklig. Toni hade en betydligt
starkare hälsa. Och likväl var hans väsen så inbundet, känsligt, nästan
kvinnligt.
Toni hade kommit till Rogershus tre år efter komministerns död. Fru Enberg
fick honom genast mycket kär. Han var en så underlig människa. Fru Enberg
skulle inte ha velat gifta sig med honom, även om han icke varit katolik.
Det var han emellertid, mycket ivrig katolik till och med. Han ville
uppfostra Jacob i sin religion. Men lyckligtvis hade han ju ingen makt
över det oskyldiga barnet. Jacob - katolik! Komminister Enbergs änkas son
- katolik! Nej, hon visste, vad hon var skyldig sin makes minne.
Vad Jacob egentligen var för sorts kristen, det var för övrigt icke gott
att säga. En fantast var han. Och så detta att han aldrig ville göra någon
nytta, bara springa efter Blenda.
Klockan över Rogershus' portal hade slagit två.
Vickberg tog upp sin silverrova och lade den på bordet.
Johnsson torkade porterskummet från läpparna med handens avigsida och
snörvlade:
-Årrårr, bror Vickberg? Ännu sova vi?
-Ännu sova vi tjugusju minuter.
-Det är Toni.
Buden föllo, i spelarnas röster skönjdes intet tecken till iver eller
spänning. De tre herrarna kände varandra i grund. Och varken Johnssons
illsluga beskedlighet eller Tonis oförvägna bud förmådde öka spanningen.
Vickberg vände sig till sin kvinnliga granne och sade:
-Kan fru Enberg förstå, varför Toni ska ha en sådan otur i spel? Och tur i
kärlek lär han ju inte hel ler ha?
Detta skulle vara en spetsighet, och Johnsson flinade högljutt bakom
portermuggen. Men spetsigheten hade begagnats alltför flitigt under tjugo
långa år, den hade förlorat mycket av sin skärpa. Fru Enberg stoppade
strumpan i korgen, grep hårt i bordet och reste sig försiktigt på sina
knakande ben.
-Nu går jag och tar fram filbunken. Försumma sig inte, Vickberg.
-Laga, att vinet är kallt, fru Enberg. I går påstod hans nåd, att man
skulle kunnat koka kräfter i vinet.
Fru Enberg besvarade icke utmaningen. Hon strök sig långsamt och tungt
över magen och vandrade ut ur rummet.
Herrarna fortsatte sitt parti med de flugsmutsade korten. Herr Vickbergs
ur visade 2,15 och han hade alltså ännu en kvart på sig, innan han med
lätta händer borde lösa nattmössebanden under
sin herres haka. Ett tungt åk skramlade uppför allen, stannade vid
skiljovägen till uthus och rättareboning. Toni spratt till.
-Det är Lars. Det är posten.
Under de tjugo år och därutöver, som Toni vistats på Rogershus, hade han
veterligen icke mottagit någon som helst postförsändelse. Men han gick i
ständig väntan.
Fru Enberg ropade in genom fönstret:
-Vickberg! Vickberg! Posten.
-Ett ögonblick, mina herrar!
Vickberg lämnade spelet och gick bort till fönstret. I kastanjens skugga
stod fru Enberg och Lars och granskade postväskans innehåll. Lars stegade
fram till fönstret.
-Jo, nu ska herr Vickberg se, att det blir främmande. Här är ett brev till
Vickberg och ett till hans nåd. Och från våra släktingar är det, för det
är våran hundkäft i båda lacken.
Hovmästaren fann det icke mödan värt att räm Lars grova heraldiska bock.
Han tog de båda breven, jämförde handstil och sigill, bröt det till honom
adresserade och läste:
Till Hovmästaren Anders Vickberg!
Änkedomprostinnan Julia Hyltenius låter hälsa
hovmästaren, att Hennes Nåd anländer - vill Gud -den 20:de dennes kl. 6,45
e.m. till - stads järnvägsstation. Hovmästaren torde således ombestyra
hämtning. Hennes Nåd önskar för sin och fröken Siedels räkning disponera
gula salongen och bredvidliggande trenne kammare. Dessa skola således två
dagar i förväg grundligt rengöras, luftas och eldas. Hundarna
med undantag av Phylax skola hållas innestängda och ingen tjur får gå på
bete under den tid, Hennes Nåd vistas på Rogershus.
Nedkallande den Högstes välsignelse över hovmästaren
hans välbevågna Julia Hyltenius, född friherrinna Bernhusen de a,
genom Sara Siedel
P.S. Hans Nåd har samtidigt härmed underrättats
om Hennes Nåds ankomst. Skulle någon särskilt folkilsken tjur finnas, så
bör den flyttas till någon av utgårdarna.
D.S.
Vickberg höjde ögonbrynen, sänkte dem, drog dem samman och djupt ned, så
att endast helt litet av de grågula ögonen skymtade fram ur sina djupa
hålor. En var kunde se, att hovmästaren var en man, på vilken ett tungt
ansvar vilade.
Men han fattade raskt sitt beslut. Han tog silverrovan från bordet, och då
Johnsson, som formligen lyste av nyfikenhet, ville kvarhålla honom, ryckte
han beklagande på axlarna och sade i dämpad ton:
-Det har verkligen hänt någonting, mina herrar.
Med avmätta men hastiga steg lämnade han rummet. Då han såg fru Enberg fet
och röd och lat vila på bänken under kastanjen, skakade han otåligt på
huvudet.
-Skynda sig, människa! Om två minuter slår hon halv. Ska vi kanske bli
förargade på förhand?
-Skynda sig själv! Filbunken står i förstugan.
De tunna, damaskinsydda benen spindlade i väg uppför den höga stentrappan.
Minutvisaren stod ängslande nära slaget. Och hovmästaren hade en obehaglig
känsla i den del av ryggen, som vid tre olika tillfällen varit i intim
beröring med herr baronens stövlar.
I den källarkalla, mörka förstugan fann han brickan.
Med en tränad rörelse ställde han den på högra handens fingerspetsar och
skyndade uppför den trånga spiralen, som ledde till hans nåds sovrum. Nu
kände han sig lugnare. Men sanningen att säga hade han aldrig förr varit
så nära att försumma sig. Under mer än tjugo års tid hade han dagligen på
slaget halv tre ställt brickan med filbunke, jordgubbar och iskyld
Johannisberger Schloss (Auslese) på nattduksbordet och börjat lösa
natthuvans band.
Nu slog klockan.
Ljudlöst öppnade han och stängde tapetdörren. Sol blind måste han nästan
treva sig fram genom det halvmörka rummet, vars fönsterluckor voro slutna,
och som endast upplystes av en svag rovoljslåga inom mattgrön kupa.
Framför alkovens vita myggnät stannade hovmästaren och höll andan. Jo! -
han hörde svaga, korta, hickande snarkningar. Nå, gud ske lov!
Fridfullt sorn ett barn och utan aning om tidens snabba och skoningslösa
flykt sov herr Vickbergs herre, Roger Gustaf Adolf Abraham Bernhusen de
Sars, svensk friherre, tysk-romersk riksfriherre, f.d. ryttmästare och
titulär kammarherre, fideikommissarie till Rogershus och herre till
Björkenäs, Klockeberga m.fl. domäner, kommendör av Kungl.
Nordstjärneorden, riddare av Kungl. Svärdsorden.
Vickberg löste nattmössans band. I och med att det vita hucklet
avlägsnades, förlorade hans nåds utseende något av sitt barnsliga tycke.
De rödblåa kinderna slutade i ett par stora, slappt hängande öron, den
långsluttande pannan gick utan någon skarp gränslinje över i en skallig
hjässa. Och nu tittade ett par små, svarta, stickande ögon fram på båda
sidor om den starkt buktiga näsan.
Hans nåd satte sig långsamt upp i sängen. Hovmästaren sköt fram brickan,
och han åt under tystnad, hastigt: först filbunken, väl sockrad och
tillsatt med ingefära, sedan jordgubbarna. Sist tömde han glaset i ett
enda, långt drag.
-Nå, Vickberg, var hava vi snuset?
Hovmästaren tog fram sin dosa, den enda, ur vilken hans nåd önskade snusa.
Vickberg var nämligen en oöverträfflig snuskännare.
-Prosit - pro-tjitjisit, Vickberg. Det är ett förbålt gott snus, han
håller sig med. Om jag bara i helvete kunde förstå, hur han kan ha råd att
hålla sig med så fint snus, vasa?
Vickberg var fullt upptagen med att dra på baronen hans stövlar. Och under
det att han förrättade sina kammartjänarsysslor, grubblade han över, hur
han skonsammast skulle kunna underrätta hans nåd om änkedomprostinnans
brev.
Baronen rev sig i huvudet.
-Det är då förbålt underligt, att det kan klia i skallen, då man inte har
hår, vasa? Har han känt det, Vickberg? Nå, han har peruk, han. Han är en
förmögen man, han.
Nå, Vickberg? Jag tycker, han ser krumelurig ut, vasa? .Pir det
chilesalpetern, han tänker på?
Vickberg hade slutat toalettbestyren och stökade ikring i rummet,
släckte nattlampan, drog upp persiennerna, öppnade fönstren. Julisolen
brände skarpt på den urblekta gröna mattan. Flugorna dansade under
takkronan, en ljusbärande bronsamorin.
-Hallingen lät lura sig, det är då alldeles säkert. Salpeter, det är
humbug det, min söta krumelur. Om Roger de Sars vore tjugu år yngre,
skulle han ta plats som inspektor hos sig själv. Och så skulle Hallingen
få vara patron och sova middag - två timmar.
Fy fan att jag ska sova så förbålt! Käppen!
Vickberg överlämnade käppen och uKryckte sin förhoppning, att sömnen måtte
bekomma hans nåd väl. Baronen tog stadiga tag i sängstolpen och i käppens
krycka och reste sig långsamt. Tum för tum höjde han den breda, korta,
fyrkantiga överkroppen, allt under det ansiktet gjorde fruktansvärda
miner. Baronen hade ovanligt långa ben. Nu skakade han dem i tur och
ordning, nöp sig i de magra låren och började försiktigt sin vandring till
arbetsrummet. Vickberg följde. När baron passerade toalettens höga
bronsinramade spegel, gjorde han några struttande pas och grinade illa åt
sig själv.
-Fy fan, att jag skulle bli så ful, innan jag dog. Det skulle Ulla ha
sett! Sir du, Vickberg! Sir du såna ben! Tag bort belätet, Vickberg,
annars bliver jag illamående.
Vickberg lade armen om sin herres liv och förde honom till skrivbordet.
Med en snabb rörelse sköt han brevet in under tidningarna. Hans nåd måste
förberedas.
-Va gammal är det jag är? Sextiofyra, vasa?
-Hans nåd fyller sextiofem den
-Sextiofem, säger du? Nå, det är riktigt. Sextiofem.
Han körde in pannan i ett hårt grepp mellan högra handens tumme och
pekfinger. Säg mig, min söte vä - Sextio-fem, säger du. Säg mig, ska det
vara mycket eller lite det?
-Det är så där mitt emellan, herr baron.
-Nå så? Jag har min själ riktigt svårt att få det där klart för mig. Jag
sover också så förbålt
Nå, vad hava vi att andraga?
Vickberg samlade sig. Han tog upp en liten nätt anteckningsbok ur
västfickan, löste blyertsen, vätte dess udd.
-Den tjuguandra dennes infaller hans nåds födelsedag. Som den tjuguandra
är en lördag torde det vara lämpligt att giva folket fritt efter klockan
tolv samt att föranstalta en allmän traktering bestående av öl, kaffe och
smörgåsar
Det gnistrade ilsket i baronens små kol-ögon.
-Öl och kaffe och smörgåsar, vasa? Ska det inte vara soppa, fisk och stek,
vasa? Tro ni, att jag är en förbålt förtrollad och fin liten gullhöna,
vasa? Som värper gullägg? Tror Vickberg, att jag värper gullägg?
Vickberg svarade saktmodigt men med betonad ironi:
-Om herr baronen och kammarherren icke anser sig kunna bekosta
trakteringen, skall det bliva hans nåds ringe tjänare en stor ära att med
sina små besparingar få bidraga till den stora dagens firande.
-Säger du det, Vickberg? Nå, du är en förmögen man, du. Du har peruk, du.
Och snus också.
Var det något annat?
-Det är att supponera, att hans nåd på födelsedagen blir föremål för en
vördnadsfull hyllning.
-Nå så? Ska magistern komma löpande med sina
ungar? Då ska han fördöme mig ha med sig ett
salongsgevär och skjuta varenda loppa, ungarna ge ifrån sig. Hör han det,
Vickberg, vasa?
Nå, va krumelurar han för? Har han mer att säga?
-Det är troligt, att hennes nåd änkedomprostinnan kommer att personligen
uppvakta hans nåd, avfyrade Vickberg. Men skottet tycktes icke ha träffat
prick. Baronen grubblade.
-Änkedomprostinnan, säger du. Jaså för tusan, du menar Jullan. Nå så, det
gudliga skrället.
Väl var Vickberg förtrogen och van vid sin herres utfall åt höger och
vänster - men att höra hans nåds köttsliga syster, en född friherrinna
Bernhusen de Sars kallas ett gudligt skrälle det var honom dock för
starkt. Han utslungade därför den enda protest, han tillät sig gentemot
sin herre, en protest i tonfall, ej i ord.
-Herr baron och kammarherre!
Hans nåd klippte med ögonen. Han förstod mycket väl tonfallet och svarade
i nästan smeksam ton:
-Nå så, min söta vän, är han krumelurig, vasa? Är det hans syster eller är
det min? Vasa?
Nå så, va var det med Jullan då?
-Hennes nåd änkedomprostinnan har behagat annonsera sin ankomst till
Rogershus torsdagen den tjugonde dennes.
Förtrytelsen hade givit herr Vickberg mod och utan att blinka utslungade
han sitt meddelande i en nästan fräck ton. Med lovvärd försiktighet drog
han sig nu ett steg tillbaka.
Efter några ögonblick frågade baronen helt lugnt:
-Var står det skrivet?
Jaså du tror mig inte, tänkte Vickberg, nå, jag ska visa dig. Han
tog fram brevet och räckte sin herre förstoringsglaset. Baronen var
darrhänt och fubblade länge, innan han lyckades veckla upp brevet.
Hovmästaren stod i ställning bakom stolen, orörlig, dystert blickade
framför sig. Han gjorde icke ens något försök att läsa över sin herres
axel. Han stirrade ut i den tysta, lövtunga, svala parken. Han tyckte sig
höra ett sältträd slå mot bollen. Mycket riktigt! Där kom den gråvita
tingesten susande förbi fönstret.
-Nå så, va nu då?
-Det är antagligen barnen som slå sälta.
-Säg åt dem, att jag är vaken. Annars tro de fördömda krumelurerna, att
gubben försovit sig.
Vickberg lydde. Blendas röst:
-Om onkel är snäll och om onkel vill och om onkel inte är snusig, så ska
jag komma och ge onkel en kyss.
Baronen satte händerna bakom öronen och lyssnade. Ögonen voro gnistrande
livliga som en råttas. Och den stora näsan rynkades i en massa
skrattfyllda veck.
-Jo, Vickberg, viskade han, jo, säg att jag är snuSlg.
Vickberg lutade sig ut genom fönstret och sade med sin torraste
hovmästarton:
-Hans nåd låter meddela, att hans nåd är ganska snusig.
-Fy, fy, fy, fula onkel!
De båda gubbarna körde hop sina huvuden och grimaserade åt varandra. En
noggrann iakttagare skulle till och med mellan Vickbergs tunna, vitblå
läppar kunnat se skymten av en röd, ohyggligt vanvördig tungspets.
Men i nästa ögonblick hade herr Vickberg återvunnit väldet över sig
själv.
-Vad har hans nåd att befalla?
-Vasa? Nå, så. Jo, det äger nog sin riktighet det där med Jullan. Hon
kommer för - för- Baronen lyfte förstoringsglaset och läste: för att kyssa
din panna och nedkalla den Högstes välsignelse över din skymmande
levnadsafton. - Så var det, ja. Det äger sin riktighet.
Brev och glas föllo ur hans fumliga händer, hakan sjönk långsamt och
darrande, baronen var försänkt i tankar.
-Nej, kom så gå vi till krocketplan, det var Jacobs röst. Och Blendas:
-Onkel! Om du inte snusar mer före middagen, så ska jag kyssa dig i kväll.
Baronen hörde icke. Hans hjärna var i stark verksamhet, tankarna rörde sig
tungt bland realiteter och former, bland personer och namn. Hans röst hade
fått ett första stänk av otålighet, då han sade:
-Va är det - va är det, han heter - han - han i stan - han
Vickberg teg försiktigt, en förtidig fråga kunde ha framlockat ovädret.
Baronen fortsatte:
-Han heter - han heter - Vasa? Heter han inte Abraham? Jo, min söta vän,
det är just, vad han gör. Han heter Abraham efter sin - morbror? Vasa?
Gamle Lilja på Viskingeholm. Det är min kusin, det. Både han och jag har
namnet efter vår morfar, överste Abraham Bergfeldt, salig gubben, jaha.
Vasa? Det var den det. Han var brylling med min farfar, var han. Vänta nu
- salig morfar hette Abraham. Det var väl efter min farfars morfar,
riksrådet Abraham Bernhusen.
Vasa? Jo, förbanne mig var det inte så. Han hade två döttrar,
Bernhusen. Men va - vart tog den ena vägen?
Baronen skälvde av forskariver. Med all den ödmjukhet i rösten, som ämnet
fordrade, vågade Vickberg inskjuta:
-Undras, hans nåd, om hon inte blev gift med en greve Bergfeldt?
-Vasa? Bergfeldt? - Jovisst tusan! Nå, men den andra då?
-Undras, om inte hon blev gift med sedermera riksrådet och friherren Roger
de Sars.
Baronen klippte med ögonen och knep ihop läpparna. Det sårade honom djupt,
att hans minne skulle klicka så totalt. Och i dessa saker!
-Nå, så, du kvicke krumelur, vad är det han heter, han i stan?
-Skulle hans nåd möjligen mena häradshövding Abraham Björner?
-Visst tusan. Liljas syster gifte sig ju med en Björner. Nå, är han
jurist, han? Sätter han upp testamenten?
-Det tar jag för givet.
-Nå så, ska vi tillkalla honom då?
Tänkte - tänkte hans nåd upprätta sitt testamente? Vickberg hade svårt att
draga andan. Han kunde icke finna någon rimlig orsak till eller namn för
sin plötsliga, starka sinnesrörelse. Det var ett slags rädsla, spökrädsla
snarast. Som om han sett salig baron i vitt lakan.
Och bättre blev det just inte, då baron kisande och grinande sade:
-Jullan, sir du, Vickberg, Jullan, det är Hins mormor
mor själv det. Hon är en krumelur, hon, sir du,
min söta vän.
-Menar hans nåd, att hans nåd behagar sätta upp sitt testamente?
Baronen sköt upp ur stolen, sköt upp på sina långa skälvande ben. Med den
knutna högra handen stödde han sig mot bordet.
-Här på Rogershus ska vi ha en Bergfeldt. Det kan inte fan hjälpa, för det
står i fideikommissbrevet. Men var står det skrivet, att vi ska ha
Hylteniussar på Björkenäs och Klockeberga? Vasa? Var står det skrivet?
Vickberg gjorde en förfärad nekande åtbörd.
-Ingenstans, vasa? Jo, min söte, i detta brev står det att hon vill föra
sina söner till deras älskade onkel och välgörare. Vasa? Välgörare? Vasa?
Är jag en välgörare? Nej, om jag så ska ge gårdarna till en stiftelse för
skabbiga hundar.
-Herr - herr baron har ju givit dem, va - var sin silversked.
Baronens hjässa skiftade färg, snabbt som en signal lykta. Och Vickberg,
som väl kände signalsystemet, drog sig hastigt mot dörren.
-Du fule, fule - krume-lur.
Vickberg på dörren, käppen efter honom.
-Stanna! röt baronen. Säg Enbergskan att hon är en fet - fet råtta. En
pungråtta, vasa? Säg, att bunken var sladdig - sladdig, hör du. En blind
gris skulle ha ratat den. Vasa?
-Ja, ers nåd.
-Säg henne, att jordgubbarna va fulla med mögliga spindelben. - Var är du,
Vickberg? Hör du mlg?
-Ja, ers nåd.
-Nå så, din inpiskade krumelur, står du och lyss vid dörrarna!
Dörren stängdes hastigt.
Baronen struttade omkring, ensam, utan stöd, utan käpp, uppehållen endast
av sin starka och rättmätiga vrede.
Johnsson gned sin haka, så att skäggstubben knastrade. -Då blir det
carambolage, bror Vickberg! Domprostinnan är ett rustande fruntimmer. -
Årr tvi vale. Jag minns väl, när hon gifte bort hans nåd. Respekt till
sägandes, så var allt hans nåd en smula olustig att kliva i brudsäng med
Ulla Siedel - och respekt till sägandes så undrar jag inte på det. Men
kontanter fanns det på Björkenäs. Och Klockeberga var inte att förakta.
Och så blev det lyckligt hjonelag av. Fast nog var det klent med
vällusten.
-Var god och välj dina ord, Johnsson.
-Hi, hi, hi, bror Vickberg? Årrårr tvi vale. Jo men, jag minns nog, hursom
fröken Jullan satt på sängkanten och tutade i salig baron, att nu skulle
det gå rakt åt fanders, om inte Roger tog Ulla från Björkenäs. Hans nåd
var i Stockholm och visste ju inte om någonting, förrän han fick se sin
egen förlovning i Posttidningen. Då blev han ledsen och skrev hem och
frågade, om saken inte i stället kunde arrangeras så, att fröken Julia
ginge i brudstol med Arvid Siedel. Men den gubben gick inte. Gamle baron
ville, att kontanterna skulle komma direkt till Rogershus. Och fröken
Julia skrev så rörande och sade, att eftersom Arvid var sned i synen och
skevbent och fläckvis skallig, så ville hon inte hava honom till äkta
make.
-Vickberg! Vickberg!
Fru Enbergs röda, runda ansikte dök upp i fönstret. Testar av hennes
sparsamt kammade, grågula hår hade rest sig, pekade ins blaue liksom
elektriserade.
-Hö - hör inte Vickberg! Han ringer!
Ett svagt men gällt, ilsket, oavbrutet klirrande hördes. Vickberg lyssnade
ett ögonblick med öppen mun, sedan ut.
-Jo men, vankar vi inte omkring med silverskäl lan, mumlade Johnsson. Han
blandade sitt öl och porter och drack fru Enberg till. Skål, lilla frun.
Hur ha vi det? Ä vi altererade?
-Ja, om jag kunde begripa. Jag är, så jag måste hålla i mig. Och jag kunde
då både gråta och skratta, när jag tänker på den kära nådiga fru
domprostinnan.
-Ja, hon är ju kommande. Årr tvi, tvi. Är fru Enberg så livslevande
förälskad i henne då?
-Ja, är hon inte innerligen god och nedlåtande? Förr i tiden, då man ju
var liksom lite för mer
-Förr i tiden, ja. Det är sanning. För några och trettio år sedan var man
en skön yngling. Jo men, då fick Johnsson leka tafatt med friherrliga och
grevliga fröknar. Och så åktes det i hölass och lyftes upp och ned till
allmän belåtenhet. Man hade sitt utseende på den tiden, fru Enberg. Man
var trevlig att se på, och - respekt till sägandes - icke otrevlig att ta
i. Årrårr tvi vale. Nu är man något rödnäst och nerkladdad.
-Johnsson har så många choser. Men Johnsson kan då inte neka till, att
hennes nåd är en god människa.
Tonis ögonglober snurrade runt och fastnade i en ful, skelande ställning.
Och han rodnade djupt och plötsligt som en helt ung människa.
-Hon är icke god, sade han lågmält men med hetsighet i tonen. Fru
Enberg vet mycket väl, att hon icke är god.
-Å kära hjärtanes - herr Toni - det var den där enda gången.
Fru Enbergs purpurröda färg mörknade i blått. Då Toni skelade, skalv den
feta frun. Hennes varma känsla för italienaren bottnade i en djup fruktan
inför detta slutna, oberäkneliga väsen.
Toni var den ende bland baronens tjänare, som hon nämnde herre. Herr Toni
- hon kunde icke annat.
-För nio år sedan var hennes nåd på Rogershus. Då lekte Jacob med lilla
Blenda under kastanjen. Och jag stod på stora trappan. Då frågade hennes
nåd mig: vad heter den där ungen, som leker med Blenda? Och dock visste
hon ganska väl, vad han hette. Och då jag svarade, att hans namn var
Jacob, frågade hennes nåd: Har han inte något efternamn, den där ungen? Då
måste jag svara, att hans efternamn var Enberg. Men i förstugan stod herr
domprosten och svor, att det var ganska lustigt.
-Tonison sku, du ha sagt, hi, hi hi, hi, årrårr tvi, tvi.
Va? Gick Enbergskan? Jo men, bror Toni, Enbergskan blev blyg. Ja kors, att
de kan behålla den charmen så länge, kvinnorna. Men de sliter väl inte på
den i ensamheten.
Sku, vi nu säga ett allvarsord om nåden domprostinnan? Jo men, katolske
broder, vi kände kvinnorna, innan vi kände portern. Och Jullan, det var
ett lite as. Se, Johnsson var nog fager, Johnsson skulle nog göra sig
behaglig - men endast så länge det behagade. Sen blev det tissel och
tassel och förtal hos gamle hans nåd. Johnsson sku, på dörrn, för
Johnsson var en skalk.
Men se då talade vi högt och rent och sant. En riktig garvsyresanning.
Johnsson fick smörj, och gamle baron blev liggande en tid bortåt. Ja, Toni
såg aldrig gamle baron? Det var en knävla kar. Svor gjorde han värre än
domprosten. Men en knävel var han. Och när han kom på benen igen, så fick
Johnsson så till sägandes livstidspension och porter till dödagar. Och
lilla Jullan fick styra över till Siedlarna på Björkenäs.
Årr tvi vale. Domprostinnan ja. Jo, vi har väl allt ögon och öron och
följer med vår tid. Se, Arvid Siedel, han har nu alltid varit ett
himmelens nöt. När han inte kunde få vår Julla gick han och gifte sig med
en ofrälse. Någon på Blom eller Bom eller va det var. Och så gick det åt
fanders. Björkenäs såldes på auktion, och vi höll oss framme, eftersom det
ligger så passeligt mellan Rogershus och Klockeberga. Ja, nu sitter Arvid
som förvaltare, där han varit herre, jo men.
Domprostinnan, ja. Jo, min katolske broder, nu skola vi skåda Herrans
vägar. Den där Arvid har en dotter, Sara. Va? Känner vi henne? Nå, vi få
väl se henne, vad det lider. Hon är salig friherrinnan Ullas brorsdotter
och närmsta släkting. Och pojkarna Hyltenius är hans nåds systerbarn och
närmsta släktingar. Slår vi nu samman och läser Guds ord över dem och
lagar till en liten arving Hultenius-Siedel, så vore det väl själva
Årrårr tvi vale. Va? Sover min katolske broder? Nå, skål på dig, Johnsson.
Du dricker, du.
Vickberg kom ut på stora trappan. Fru Enberg
hade återvänt till kastanjens skugga. Hon
stickade och tänkte och vätte sin strumpa med svett och tårar.
Herre gud, domprostinnan hade ju varit hennes leksyster nästan. Och
domprostinnan hade stiftat äktenskapet mellan henne och komminister
Enberg. Ja, Enberg hade naturligtvis friat själv. Men det var
domprostinnan, som givit Lovisa mod att äkta den sjuklige, lungsiktige
komministern.
Och ändå ville elakt folk komma och påstå, att det varit något mellan
fröken Julia och komministern.
-Vet fru Enberg, var Jacob är?
-Å kära hjärtanes, han är väl ute och driver.
-Saken är den, att hans nåd skrivit ett brev
-Va säger Vickberg? Har hans nåd!
-Med egen hand. Det är ett brev till häradshövding Björner - högst
angeläget. Jag tänker be Jacob rida in med det.
Vickberg drog ur rockens innerficka upp brevet, han granskade noggrant
adressen, som var tecknad med en massa stora och små, rangliga, suddiga
bokstäver.
-Jag kan ju gärna säga fru Enberg - Hans nåd tänker upprätta sitt
testamente.
Han hade väntat, att detta meddelande skulle framkalla ett utbrott av djup
rörelse. Men fru Enberg var prästänka och en allvarligt tänkande kvinna,
hon var förtrogen med döden och dess skiftande attribut.
-Klok den, som är väl beredd, ty om dagen och stunden veta vi intet,
citerade hon en smula fritt. Och med ödmjuk eftertanke tillade hon: En har
tjänat honom, så gott en förmått. Förmågan har inte varit stor, men
samvetet är rent. Och att filbunken skulle ha varit sladdig, det tar jag
mig sannerligen fri ifrån.
Se där har han barnen.
Jacob höll Blenda i hand och bogserade henne fram över gårdsplanens heta
sand. Flickans vita blus och kjol voro smutsade av gräs och grus.
-Ja, men att Blenda aldrig kan hålla sig på benen! beskärmade sig
hushållerskan. Jämt ska ni ligga och rulla i gräset!
Vickberg framförde sitt ärende. Jo, Jacob ville gärna rida in till staden.
-Då får Blenda ta Lisa, så rider jag Fingal.
Va för något? Skulle kanske Blenda följa med till staden? Till
häradshövdingen? För att överlämna hans nåds brev, ett högst viktigt brev?
Det borde då Jacob begrlpa
-Ja, men vad ska Blenda göra, då jag är borta?
-Herre du min skapare, ungar, ni retar gallfeber på en stackare! Va Blenda
ska göra under en hel timme! Jo, hon ska stoppa strumpor! Du har ju inte
ett enda par helt, och hål så stora som plättar. Vill Blenda aldrig göra
någon nytta?
-Jo, men jag har ju aldrig tid.
-Ä, bråka inte nu. Jag rider väl ensam. Men ta mig fan ska jag inte
spränga hästen!
Bort flög han på sina långa ben. Vickberg efter i korta språng och med
fladdrande frackskört.
-Nå, men brevet då! Brevet då!
-Åhåhå ja jag! suckade fru Enberg. Sätt dig nu här, lilla Blenda, så får
vi språkas vid. Du kan hålla upp härvan åt mig.
Herre gud ja, om det bara kunde bli folk av den pojken, så skulle jag väl
tacka på mina bara knän.
-Å så lustigt! Skulle tant ta av sig på knäna?
-I hela mitt liv - nej, sannerligen i hela mitt liv har jag inte
hört talas om en latare pojke. Nitton år har han fyllt, och han har inte
gjort nytta för en tolvskilling.
-Hur kan tant säga! Han jagar och fiskar och hugger ved. Och ibland är vi
ju med om slåttern.
-Prata nu inga dumheter! - Men se, om jag kunde begripa hans nåd! Ibland
är det ju, som om han skulle ha ett riktigt intresse för gossen. Och då
för tre år sedan, då pastorn hade läst med honom, och jag bad, att jag
skulle få skicka honom till storskolan, då lät han ju riktigt möjlig,
baron. "Ja bevars, Enberg", säger hans nåd ',vi ska se till." Men i
stället för att skicka pojken bus bas i skolan, kallar han upp honom och
frågar, om han vill. Kan tänka!
-Ville han inte?
-Jag vet nog, va jag skulle vilja ge honom för vilja, jag! Sätter inte
pojkvaskern näsan i vädret och säger: "Kan nådi baron säga, va det ska bli
av Blenda, då jag är borta?', "Nej, min söte krumelur", säger baron,
"det kan jag inte,'. "Nå då så", säger pojken. Och där får jag, hans
köttsliga mor, stå och höra på, hur hans nåd resonerar förstånd med
pojkvaskern i stället för med mig.
Vad tar du dig till, flicka! Vifta med härvan!
-Adjö, Jacob - Ja, men nog rider han stiligt?
Fru Enberg sökte vrida huvudet, men nackens fettlager tog emot. Och innan
hon hann vända den tunga överkroppen var Jacob redan långt nere i allen.
-Du kunde ha sagt till i tid, puttrade hon. Ja, visst är han rar att se
på. Men herre gud, barn, ni är stora nu. Man måste leva.
-Det gör vi ju.
-Att tala förstånd med henne! - Om jag ändå kunde begripa va ni har
för er? Ni kan väl inte meta och skala kring i skogen hela dagen heller?
Va gör ni i den där otäcka Tanningestugan? Läser ni?
-Ja, ibland läser Jacob ur Robinson Crusoe. Det tycker jag är roligt. Och
så läser vi i Svea Rikes hävder.
-Kära hjärtanes, har ni tagit den med dit. Och jag som letat så! Jo det
skulle Enberg veta!
Men det är då ändå väl, att ni läser sådana saker, som det är nytta med.
-Ja och så läser vi ur en bok med en gubbe, som har magen bar. Det är
någon klok gubbe. Jacob har fått låna boken av patron Siedel. Men den är
just inte rolig. Det står, att man ska somna, om man tittar länge på sin
mage. Men det ha vi försökt, och det går inte.
Blenda tystnade och blundade. Oj, oj, tänkte hon, det är, som Jacob säger:
Bara någon frågar mig, berättar jag allt. Jag är som ett såll. Bara någon
frågar, bara någon frågar. Hu, så röd tant blev i ögonen!
-Blenda lilla - säg - varför ska ni somna?
-Snälla - det vet jag inte. Jacob vill.
Å herre gud, den gossen! Aldrig visste man, var man hade honom; aldrig
visste man, vad han tänkte. Men begiven på underligheter var han -
alldeles som fadern.
-Kan du inte se mig i ögonen, barn?